Alla inlägg under september 2010

Av Mija - 11 september 2010 07:43

Japp, jag är rädd för hur livet ska bli med Mackans epilepsi.

Jag är rädd att hans pappa ska säga att jag ska vara på sjukhuset idag och kanske sova över där. Jag är så jäkla förkyld och har en etremt hård hosta som kommer att väcka hela KS...

Och i morgon har jag lovat att ställa upp och delta i Kungsan...

 

Ego-Mia skulle behöva denna helg för återhämtning. Utan att för den skull känna dåligt samvete. Fan, vad jobbigt!

 

Känner pappor någonsin så här när mammorna sitter på sjukhuset med sina barn i dagar? Det vill jag veta. För innerst inne är jag fördomsfull och tror att de tar det för givet faktiskt...

ANNONS
Av Mija - 10 september 2010 21:20

Han har fått ett 5:e anfall. Lindrigare, men lik förbannat ett anfall.


Börjar känna mig blasé, hjärnan är satt på "vänt" orkar inte ta in mer elände nu.


Jag pratade med Mackan i telefon förut, och han frågade mig om detta är farligt för honom. Jag förstår vad han vill komma med det; om han kan dö...  

Jag svarade att det är konsekvensen av anfallet som är farliga, att han kan slå sig illa i fallet osv. Och så sa jag att han skulle pumpa personalen på ALLT han vill veta, det är deras jobb att svara på alla frågor.

Gör svinont i själen att han börjar oroa sig för följderna. Troligen behöver han prata med någon, det rusar ju tankar i skallen på honom så klart.


Håller tummarna att han inte får fler i natt!!!   



ANNONS
Av Mija - 10 september 2010 19:24

Klockan 14:00 fick jag sms av Mackans pappa att han fått yttligare ett anfall, ett långt sådant.

De hade ökat på dosen med medicin och gett honom förebyggande efter det.


Senare hade Marcus kunnat äta pannkakor, vilket lät som musik i mina stackars ledsna öron!!


Nu har dock pappans mobil slocknat, vilket inte är så bra då jag vill veta vad som sker. Hade hoppats att hans sambo skulle åkt till sjukhuset med laddaren, men det sket sig visst.


Hos läkaren fick jag omgående en sjukskrivning på 14 dagar p g a "krissituation", kändes så skönt och en sten föll från mitt hjärta. För att lika fort återkomma, för då kommer ju bara att vara jag hemma, när och om Mackan nu får fler anfall...*suck*

Jag vet inte om jag kan eller orkar hantera dom framöver. Jag måste ha ordentligt mycket mer info från sjukhuset, eftersom det blivit värre alltsammans. Tungt och jävligt stressigt!

Är inte ett dugg bekväm med det här livet som kommer... Men det är viktigt att inte Mackan ska känna av det så klart! Jag är mån om honom, lilla gubben! Tycker så vansinnigt synd om honom och att han ska få ett sånt skitliv!! Det är han inte alls värd. Hans liv har varit allt annat än en dans på rosor faktiskt.


Hoppas jag får sova i natt, känns trots allt skönt att han sover på sjukan, så att jag får tänka lite ego en stund. Behöver hämta andan.

Sedan är det bara att tuta och köra.



Av Mija - 10 september 2010 12:53

HUR kan människan uttrycka sig som han gjort idag??

Tycker HANS människosyn är oacceptabel isåfall.


Visserligen får alla uttrycka sina åsikter, men att jämföra Ohly med Åkessons parti och synpunkter gör mig beklämd.


Av Mija - 10 september 2010 11:26

Klockan 09:45 fick Mackan ett anfall till. Jag hörde hur det rosslade från hans rum. Han hade slemmat ganska mycket från halsen, en stor pöl på lakanet var det. Han var jättesvår att lugna, men jag körde in en Klysma i rumpan på en gång och då slappnade han av litegrann. Sedan var han så extremt trött och blev illamående och hade svår huvudvärk. Runt 10:45 var jag inne i hans rum och pratade med honom när han mitt i meningen fick sån där konstig blick och så pang bom kom nästa anfall!! Detta anfallet var det värsta jag upplevt, han krampade, slogs, sparkade och försökte resa sig och tungan hängde utanför munnen. Jag var livrädd att han skulle bita av den. Jag ringde direkt 112 och larmade hit ambulans, som kom på mindre än 10 minuter!! HEDER ÅT DESSA FANTASTISKA MÄNNISKOR I VÅRDYRKENA!!

Strax innan hade Marcus pappa klivit in genom dörren, så vi hade fullt sjå att försöka få Marcus till båren. Han var så ledsen och "drogad" och det var chockartat att se detta, mitt hjärta brast nästan.

Ola fick följa med i ambulansen och i nuläget vet jag inte alls vad som händer. Är grymt oroad!

Jag satt bara och grät en lång stund i min ensamhet och sedan fick jag nog och kontaktade vårdcentralen för att försöka få en sjukskrivning. Kan fan inte jobba och försöka hålla ihop detta kaos hemma. Fick tag i en otroligt hjälpsam sköterska som fixade in mig klockan 15:15 i eftermiddag.


Måste säga att vi har haft en sanslös tur med all sjukvård, det har gått fort, det har aldrig varit problem att nå dem man velat ha tag i, och jag är för evigt tacksam för det!!

 

Jag hoppas Marcus får bra hjälp nu och att han får stanna kvar på sjukhuset inatt! För det MÅSTE han!    

Fick nyss ett sms av pappan att de blir kvar över natten för observation.

Av Mija - 10 september 2010 08:35

Som mamma har man fan inbyggda tentakler! I går kväll hade jag en skum känsla av att Mackan kunde få ett anfall. Men gick och la mig som vanligt. Vaknade runt 2-tiden och kikade in hos honom, men han sov fridfullt. Sedan kom Vincent in halv 4 och berättade att Mackan precis haft ett sömn-ep igen...*suck*

Jag blev lite stressad måste jag erkänna. Mackan var helt borta, och Vincent vägrade gå ifrån förrän han fått något slags livstecken av M...

Jag tog in kuddar och täcke och la mig brevid M resten av natten, men har knappt sovit en blund. Jag har hela tiden haft ena handen på hans kropp för att känna av andningen och rytmen i kroppen. Att jag har en helvetisk hosta som gör att jag känner mig som Hacke Hackspett i bollen, gör inte saken bättre, är så förb! less på att hosta upp lungorna nu!   Vincent har också hostat sedan han var förkyld för närmare 3 veckor sedan, hopplöst!


Idag är jag  hemma med Mackan, vill inte låta honom vara ensam. Börjar kännas som om inga tabletter i världen kommer att få honom anfallsfri, vilket oroar mig!



Av Mija - 9 september 2010 18:17

Igår var det ett rörig dag.

Att behöva väcka ungarna vareviga morgon kräver sin kvinna, må jag säga...

Till slut kom Mackan och jag iväg. (jag följer honom till skolan varje morgon, eller nåja, en bit ifrån då...)

Sedan iväg till jobbet. Där blev jag anfallen direkt av alla som behövde hjälp med diverse saker, men jag hade redan massor av högar på skrivbordet som var prio ett.


Klockan 13:00 skulle det hållas infomöte på Mackans skola ang. epilepsin, en sköterska från Astrid Lindgren skulle berätta för skolpersonalen. Meningen var att Mackans pappa skulle ta det, eftersom jag varit borta från jobbet i 1,5 vecka nästan, men han fick astma och var tvungen att gå till Närakuten.

Gissa vem som blev tvungen att åka tillbaka till skolan? Självklart!!


Ja, det är tur att jag har en JÄVLIGT schysst chef!

Jag hann inte äta lunch, men det var väl skit samma egentligen.


På skolan känner man sig alltid välkommen, det är fett skön stämning där! ;-)

Vi var väl en 15 personer sammanlagt under genomgången, och då säger sköterskan "-jag tänkte du kunde berätta lite om Marcus för alla när jag är klar"

 What the hell!! JAG??!

Som inte vågar tala inför en grupp på mindre än 2 pers!!

Jag slog genast bakut och sa "att det går aaaldrig för sig"

Varvid alla ser så snälla ut och skriker "jorå!"

Och jag gjorde det faktiskt, satt där inför massa okända människor och berättade om hans epilepsi och massa andra saker, UTAN att rodna, stamma eller skämmas!

Det har ju aldrig hänt förr, så gissa om jag är lite mallig. Men visst är det samtidigt fånigt att efter 46 år, vara mallig för något andra människor dagligdags gör...


Därefter var jag tvungen att ila tillbaka till jobbet och jobba som en häst igen några timmar. Pust!


Igår kväll satt vi och pratade en del om min morbror igen. Vi har lagt in en bild härifrån bloggen som bakgrundsbild på datorn, och jag älskar den bilden. Men fy fan, så ledsen jag blir att se den också...

Vincent frågade lite saker, som jag kanske inte ska ventilera här, men det var  fint sagt hur som helst, och en befogad undran. Jag hade själv samma fundering faktiskt.

När jag lagt mig på kvällarna och det blivit mörkt, så har det blivit panikkänsla i kroppen, och jag vill bara ha ljust omkring mig. I natt var jag uppe, gick inte att sova...

En kosntant feber-känsla känns det som.

Idag läste jag mailkonversationen oss emellan, och suck, vad levande hans ord är...  

Fick sån där sjuk tanke förut, han var text-tv-tok, liksom jag, och jag blev så deppig nu när han aldrig mer kan läsa text-tv...Han borde få en tevedosa i himlen för säkerhet skull!   


Av Mija - 9 september 2010 17:07

jag irriterar mig väldigt på. Saker som jag skulle vilja ha någon att dryfta det med.

Presentation

Här, där jag skriver vad jag vill.

Kalender

Ti On To Fr
    1
2
3 4 5
6 7
8
9 10 11 12
13 14 15
16
17 18 19
20
21 22
23
24 25 26
27 28
29
30
<<< September 2010 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se