Alla inlägg under oktober 2016

Av Mija - 29 oktober 2016 18:05

I morse började dagen riktigt bra. Vi satt och pratade vid frukostbordet som två vanliga människor. K berättade om gårdagen och natten med sina kollegor, och jag berättade om Alcazar-showen i torsdags  


När jag sedan duschade kom en massa tankar och funderingar upp. Min hjärna verkar älska att överrumpla mig med tankar i just duschen. Synd att man inte kunde skriva när man står där, det skulle kunna bli mycket gbra uppslag till en bok, typ.


Hur som helst fann jag det nödvändigt att prata med K, och som vanligt blev det gnissel. Vi KAN bara INTE reda ut saker och ting utan att det blir fel. Därför känner jag att det vore väldigt nyttigt att vi snackar med en familjeterapeut innan vi särar på oss. Det kan kanske hjälpa oss att lossna i massa dumma konflikter som på sikt skadar oss. Jag vill verkligen inte bli osams. Men idag blev jag ledsen igen och grät en lång stund. Tror jag grinar 10 gånger om dagen, kommer att få glosögon stora som fot  bollar om det fortsätter så här...

ANNONS
Av Mija - 28 oktober 2016 11:06

   För någon vecka sedan så fick jag ångest och var helt säker på att dö tråk-döden om jag inte fick uppleva Alcazar på Börsen. Ringde min son och vips hade vi biljetter!


Igår var det dags, och det var så BRA! Älskar deras musik, deras fantastiska personligheter, deras driv och glädje att underhålla oss! Att dom verkar så genuint trevliga och älskar det dom gör lyser verkligen igenom, och bara därför så blir man så lycklig och glad att se dom.


Vi hamnade på parkett på första raden! Vi tittade lite undrande på varandra hur vi kunde ha en sån himla tur!!


Showen var lysande och jädra drag och tempo! Jag är väl tyvärr som de flesta andra svenskar lite för blyg för att ställa mig upp och dansa när inga andra gör det före. Och jag förbannar mig för det! Men efter ett tag så stod hela publiken upp och tjoade och sjöng med!


  Tack Alcazar för en oförglömlig kväll!   

ANNONS
Av Mija - 28 oktober 2016 10:37

Jaha, förklara det här då.

Jag är nykär.


Inte så konstigt när man tänker efter förstås. En 3-åring fattar t om varför.


Jag går omkring med ett pirr i magen och hjärtat, där känslorna är rena berg och dal-banan. Fatta hur jobbigt det är när det inte  längre är besvarat.

Av Mija - 27 oktober 2016 07:10

Min sambo som varit irriterad en lång period, berättade efter att jag frågat vad som stod på, att han ville separera. Jag kan väl inte direkt påstå att jag blev förvånad, vi har haft det väldigt motigt periodvis. Men det gjorde förbannat ont i hjärtat och magen när orden blev uttalade.


Ska inte sticka under stol med att jag mellan varven får grymma ångestattacker och utan förvarning börjar gråta. Ni vet såna där rullande stora sorgsna tårar som verkligen inte går att hejda. Det känns som hjärtat ska brista.

Jag känner mig olidligt sårbar.


Mailade min sambo (!) och frågade halvt på skämt; "Så det är nu man kan ändra statusen på fejan till singel?"


Nä, svarade han, "varför så bråttom (typ i den stilen), jag kallar mig sambo".


Då inställer sig nästa fråga, om vi fortfarande ska kalla oss sambo, men ska sära på oss, hur ska man då förhålla sig till varandra under tiden vi bor ihop?

Jag som är extra sårbar nu, och har känslor som svämmar över på alla håll och kanter vill inget hellre än att vara "sambon" nära. Är väldigt kramig för tillfället, och han är ju den som är närmast. Om jag skulle vilja krama honom, hur reagerar då han? Tycker han det är obekvämt, är jag "smetig" i hans ögon, eller vad? Det är JÄTTESVÅRT att fråga honom, för det känns som om jag är jobbig då.  Och det vill man inte vara.  Man vill inte bli en sån där pinsam efterhängsen typ, vilket är lätt för den som lämnar att tycka. Ska jag gå omkring här hemma och gilla läget, se min "sambo" varje dag, som är lättad över att ha tagit beslutet? Det är fan inte så enkelt. Han är steget före mig i sin process, och jag tror aldrig dessa människor inser det. Dom har allt redan klart i huvudet och ser framåt, medan vi som inte hängt med riktigt i svängarna har massor att ta i tu med, att komma ifatt, att förstå, att undra över, och sedan knappt våga fråga något då man får "jobbighetsstämpeln" på sig.


Pratade med en kollega häromdagen, som också är mitt uppe i en separation, de har dock hunnit lite längre än oss. När jag berättade vad "sambon" sagt om att vi ska fortsätta att kalla oss sambo, så skakade han bara på huvudet och sa; "att det är ni inte alls". Han tyckte det var helt fel, och det måste jag hålla med om. Har personen ifråga berättat att man ska flytta isär, då kan man inte vara "sambos" i ordets rätta bemärkelse. Vi delar lägenhet. Punkt.


Det är mycket känslor i omlopp kan jag berätta. Många är förstås rent egoistiska.

Mycket i vårt liv kommer att förändras, och det som gör mest ont i min kropp är alla utflykter vi gjort.

Våra resor till Hjälmare Kanal

Landet måste vi göra oss av med, det gör djävulskt ont när jag tänker på det. Vet inte hur jag ska komma över det. Inte kommer jag att sätta mig på en pendel och buss för att åka ut dit och fika på "vårt" ställe något mer.

För att ta två exempel.


"Sambon" kommer att ha bilen, för jag har inget körkort. Bara en sån sak som att massa tung handling blir ganska omständig sen. Jag kan inte ringa honom och be om hjälp. Skaffar han dessutom en ny kvinna i sitt liv är det helt godbye och adjöss. Aj, mitt hjärta hugger, det är hårt att tänka i dessa banor.





Av Mija - 18 oktober 2016 12:30

Ni vet dom där som är snälla. Gullar med folk runt omkring sig. Men är genuint obehagliga mot vissa andra. Och så kan man inte säga något om dem, eftersom de som aldrig blir illa behandlade av peronen ifråga inte skulle tro en. Vilket satans dilemma sånt är. För av någon anledning blir det den som är illa behandlad den som "snackar skit".



Av Mija - 12 oktober 2016 16:03

När ska svenska folket lära sig att ha löpnumret nedskrivet på en liten lapp som samtidigt överlämnas tillsammans med sin LEGITIMATION till postombudet??


Man kan ju stånga huvudet blodigt när man får stå i köer långa som Kinesiksa muren, då dessa människor måste jiddra med sin mobiltelefon för att hitta detta löpnummer PRECIS när de kommit fram till kassan, i vissa fall hinner det slockna mitt i alltihopa, och så måste de trycka på displayen igen. Så där håller det på. Och inte nog med detta. SOM VANLIGT har inte folket fattat att leget måste uppvisas samtidigt. Hur svårt kan det vara? Jomenvisst, då ska de famla i väskjäveln efter plånkan och så ska vi stå ytterligare några minuter av vårt liv och åse detta onödiga spektakel som kunde ha varit avhjälpt redan innan köandet....

VARFÖR?

Och då talar vi om många i rad som gör detta, men ingen bakomvarande fattar ändå att de själva ska vara förberedda när de står där och irriterar sig på den framförvarande personen. Giv mig styrka! Lev i din lilla bubbla, men klaga aldrig på andra när du är likadan!

Av Mija - 12 oktober 2016 13:13

En vädjan till er män som joggar. För det är bara ni som loskar och snyter ut era stora blöta äckliga snorkråkor så att vi som går bakom er får oss en salt hal dusch i ansiktet. DET ÄR INTE TREVLIGT!


Var finns konsekvenstänket? Logiska tänkandet? Empatin?  Ja, allt som hör till egentligen. Men som så många tydligen tappat på vägen och inte förstår vad det betyder längre. Dumskallar!


Ni kan väl ändå inte mena att det undgått er hur vissa saker fungerar? Om man loskar bakåt- åt sidan så är sannolikheten väldigt stor att den/dom som går strax bakom får en släng av snor på kläderna eller i ansiktet!


Detta hände mig alldeles för en stund sedan då jag tog en promenad på Kungsholms strand. Nästa gång det händer, kommer jag att springa ifatt och loska tillbaka. Var så säker.

Av Mija - 11 oktober 2016 12:59

Min sambo och jag ska separera har vi kommit överens om. Om någon vet hur vi ska gå tillväga så är ni välkomna med tips. För jag fattar ingenting. Vi har en sketen 5-rummare som sett sina bästa dagar. Det är s å mycket att ta tag i innan vi ens kan låta någon komma i närheten av den. ALLT skulle behövas tokrenoveras, men det har vi varken ork eller några pengar till att göra. Jättefint.   För vi vill ju så snart det går ha varsin lägenhet. Vi talar alltså bostadsrätt här. I det område vi bor, kostar en 1,5-2:a nästan lika mycket som vi kommer att få för vår nuvarande. Vi skulle båda behöva stanna kvar i området för vår sons skull, men det går inte. Då har vi sträckt oss lite längre ut på den tunnelbanelinjen vi bor på, för att ha ett uns chans att hitta något för ett överkomligt pris. Och då skulle jag egentligen behöva minst en liten 3:a, då jag har ytterligare en son som bor hemma. Alltså jag och 2 söner på 19 resp. 13 år. Hur FAN delar man upp en lägenhet fördelat på dessa åldrar?  Mamma Mia!


Och var i allsin dar börjar man någonstans? Vill inte ens ta hem en mäklare...De skulle vända och säga; "Ni får 2 kronor för er lägenhet, tack och adjö"   Känner mig redan nu så trött i själen inför detta mastodont-projekt. Är så less på att städa, sortera, slänga och försöka styra upp saker. Jag har gjort detta så många gånger. Att få en ny lägenhet är dock bara roligt, att få fixa och göra mysig. Men resan DIT! Uj uj!

Presentation

Här, där jag skriver vad jag vill.

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6 7
8
9
10
11 12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27 28 29
30
31
<<< Oktober 2016 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Vad sa du?


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se