Alla inlägg under november 2016

Av Mija - 21 november 2016 12:12

I förra veckan offentliggjorde jag på fejjan att jag inte längre är i ett förhållande. Tyckte att det var dags. Varför ska jag gå omkring och låtsas att vi bor ihop som "vanligt" folk?


Responsen blev jättefin bland de som valde att skriva något stöttande. Och för mitt ego var det ett lyft, för då kände jag mig inte så ensam i min sorg plötsligt. Men kan berätta att sorgen och ledsamheten sköljer över mig ändå, men ojämna mellanrum. Är ganska "chockad" (detta missbrukande ord) hur tårarna bara väller upp och det handlar inte om fjös, utan här rullar STORA tårar nerför kinderna. Trodde inte jag kunde ha så mycket tårar.


I lördags kväll hade vi ett tjafs. Mycket anklagelser och missförstånd, men samtidigt några klargöranden. Sonen blev mycket upprörd å mina vägnar och sprang emot sin pappa och sa "Nu slutar du! Ser du inte hur dåligt hon mår!" Jag blev på riktigt helt tagen på sängen när han sa så. Det kändes skönt, men samtidigt sorgligt att han skulle behöva ta på sig medlarrollen och dessutom höra vårt tjafsande.


I söndags åkte vi ut till torpet alla tre, jag behövde ta hem alla sängkläder för tvättning. När jag kom upp till lillstugan, som "sambon" öppnat, så blev det nästan för mycket för mig. Där inne stod jättemånga kartonger och annat från vindskontoret hemma, som han kört ut. Jag visste om att han kört ut saker, men att det var så mycket? Det känns som han gjort det i vrede, panik, bara bort från mig (oss) så fort han kan. Det knyter sig i magen på mig. Fy fan, vad vidrigt det känns. Tycker han hanterat detta skitdåligt och taskigt framförallt. Och jag som larvat mig, gråtit, skrivit töntiga sms och mail. Nä, fan Mija, nu får du kamma till dig och minnas känslan när du berättade på fejan att förhållandet var över. Han har visserligen valt bort mig, men jag ska inte låta detta knäcka mig.


Ta tillbaka mitt liv och LEV!



ANNONS
Av Mija - 15 november 2016 11:10

Vad ska jag göra av alla min känslor? Dom är överallt! Är så nykär att jag smäller av snart! Det är olidligt att gå och ha de här fjärilarna i magen när jag tänker på min sambo. Det gör ont av smärtsam insikt att jag inte får krama honom, älska honom. Men jag kan inte sudda ut kärleken till honom. Hur är detta ens möjligt att det händer?



ANNONS
Av Mija - 11 november 2016 10:42

Något som alltid fascinerat mig är brist på respekt för sina kollegor.


Att man struntar i att diska sin egen disk, utan bara helt fräckt ställer ner sina smutsiga koppar, bestick och tallrikar i diskhon och går därifrån. Eller att man spiller kaffe eller mjölk på bänkarna i köksregionerna och konsekvent vägrar att använda sig av den där färgglada fyrkanten som ofta ligger/hänger i anslutning av ett kök. Även kallad WETTEXTRASA. Med denna tar man upp sitt spill, sköljer sedan av den under rinnande vatten och vrider ur och hänger upp på sin plats igen.

Eller dom som smular ner överallt, på diskbänkar och bordsytor i gemensamma utrymmen. VARFÖR är det så svårt att dra ned smulorna i andra handen, leta upp en papperskorg och släppa ned det där?


När ni är hemma, hur gör ni då? Ringer på hos grannen och frågar om den kan städa upp efter er?



Av Mija - 11 november 2016 09:13

Det är himla intressant att studera folk i största allmänhet i denna stad.

Som bekant snöade det triljarde flingor snö över huvudstaden häromdagen. Folket blevo tagna på sängen, fastnade i trafiken och ingen kollektivtrafik fungerade särskilt bra. Då blev stockholmarna snälla, de pratade med varandra i trängseln på de få tåg som gick, de fanns godhjärtade personer som delade ut mat till dom som satt i timmar på allsköns övervintrade vägar och gator, man hjälpte varandra att putta på bilar, ambulanser och bussar. Fantastiska initiativ och glädjande på alla sätt och vis. Hurra, vi fann att vi hade våra hjärtan på rätta stället!


Dagen efter snöfallet kom istiden till Stockholms gator. Den där istiden som inbegriper hala upphöjda iskanor med stora vattenpölar här och där, som folket försökte hoppa över, och helst innan bilisterna kom farandes i hög hastighet som i normala fall betyder att vi gångtrafikanter blir ännu mer våta då det stänker från däcken. Nu blev Stockholm genast mycket surare, bokstavligt talat. Plötsligt började alla knuffas otrevligt, på det där bekanta viset, som visar vilka vi är egentligen. När det där snälla hjärtat gått och lagt sig igen. Här ska fan inte några glada miner visas! Nä, för sjutton, ge varandra otrevliga puffar, forsa fram på trottoarerna så att de du möter på den smala isremsan måste kasta sig upp på snöhögen bredvid bilen eller helst kasta dig in mot en husvägg med fara för nedfallande snö. Borta är all vänlighet i ett nafs. Man  skulle kunna tro att de som är mest otrevliga i dessa sammanhang anklagar sina medmänniskor för att det är DOM som ordnat snöfallet och den uteblivna snösvängen. Hur skulle det vara om folk äntligen tänkte LOGISKT för en gångs skull? Riktade sin ilska till rätt instans exempelvis?


SL

Av Mija - 11 november 2016 08:36

Har dom helt slut på personal och sand i vintertid?

Av Mija - 9 november 2016 13:41

Men jag kan inte minnas att han velat laga det.

Av Mija - 7 november 2016 12:47

Idag ramlade fler insikter över mig. Jag har inte reflekterat över hur mycket min sambo faktiskt gjort för oss alla. Det gör ont i hjärtat när jag förstår hur han måste ha mått. Jag har varit jätteduktig på att framhäva mig själv och hur oerhört mycket jag ALLTID gjort hemma. Städning, tvätta fönster plocka och vika osv osv... Jaha? Men han då? Handlat och släpat, lagat maten, också städat, tagit hand om äckliga avlopp (själv kräks jag av hårstrån och skit), kört oss hit och dit, ställt upp ekonomiskt både för mig och hans bonusungar genom alla år...

Insåg för en stund sedan, då jag skrev ett mail till honom, att mitt gnäll bestått i att jag haft ganska ont i min kropp jämt, och att det bidragit till att jag inbillat mig att jag gjort så mycket mer. Smärtan har ökat när jag städat, vilket min hjärna velat omvända till att jag utkämpat heroiska städdagar... *suck*


Varför har jag insett detta i elfte timmen, när allt är försent?


Han har klargjort att han vill ha friheten och ensamheten de veckor han inte har barnet då vi flyttat isär.


Och just nu vill jag ha mer närhet än någonsin.


Den dagen vi går ut från vår gemensamma bostad, när den är tömd, det kommer att smärta mig.

Det blir som  i serien "Vänner" när de lägger ifrån sig sina dörrnycklar på bänken och går ut genom dörren i det sista avsnittet. Ett avsnitt jag har jättesvårt att se.


Och då är det just en serie.

Här blir det verklighet.


Sorg!



Av Mija - 5 november 2016 22:20

Ibland önskar man att någon frågar hur man mår just nu. Min ena kusin gjorde det ikväll, vilket jag uppskattade mycket! Sen är det tyst. Man är en nobody. 

Presentation

Här, där jag skriver vad jag vill.

Kalender

Ti On To Fr
  1 2 3 4 5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< November 2016 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se