Inlägg publicerade under kategorin Personliga tankar

Av Mija - 20 september 2017 12:07

Håller på att bli schizofren. Mina känslor åker bergochdalbana hela tiden.

Detta kan inte vara sunt! Hur lång tid ska det ta innan man kan börja fungera normalt efter en separation?


Jag har så många frågor som jag skulle vilja få svar på av mitt ex. Men det vet ju alla att man inte kan göra. Ställa frågor alltså.  För i deras ögon framstår man som en liten vidrig pissmyra som bara irriterar med sina frågor. Den som blir lämnad får liksom finna sig i att är det slut är det slut. Punkt. För den som har dumpat är ju redan färdig med sin proocess, och vill inte ställas inför konspiratoriska (i deras öron) jobbiga frågor som kanske "maler" hos den dumpade.


Men ibland kanske det vore bra att försöka reda ut ett och annat bara för att båda ska kunna komma vidare?

Som den dumpade person jag är, finns saker som gnager i mig så att jag bitvis bara bryter ihop och gråter, det går inte att hejda den våldsamma sorgen som sliter i mitt hjärta. Har aldrig mått så här dåligt, det är hemskt att lämnas när man precis blivit nykär. Ibland känns det som att hjärtat kommer att brista, att det inte klarar av mer smärta.

Jag kan inte hantera alla känslor. Jag vill inte veta när han träffar någon ny. Vill inte förstå att han någon gång ska älska någon annan. Det är ju mig han ska tycka om.


Alla konstiga uttryck vi haft, det interna snacket, allt ska kapslas in för att inte släppas ut längre. Ska 18 års samtal, bråk, glädje bara tystas? Jag har ingen som jag kan prata med på det sätt vi gjorde.




ANNONS
Av Mija - 23 juli 2017 18:10
Det här inlägget är lösenordsskyddat.
Lösenord:  
ANNONS
Av Mija - 10 februari 2017 12:00

Vad gör man?


När man översvämmas av känslor i hela kroppen, som bara vill ut, som man bara vill visa och dela med sig av till föremålet i fråga, men den personen valt att lämna en. Hur gör man då?


Alla som varit förälskade eller nykära vet vad jag talar om. Den där övermäktiga kärlekskänslan som genomsyrar varenda cell i kroppen, som man bara måste få ur sig. Man måste röra vid personen i fråga, berätta hur mycket man tycker om hen...


Är det bättre att börja kräva av honom att vara otrevlig emot mig istället? Så att jag blir arg och ledsen och  får distans till honom? Men jag vill inte bli osams med honom, det gagnar ingen, allra minst vår son.



Ska jag börja boxas, så att jag utmattar mig själv och rensar hjärnan? Funkar det?


Jag vet ärligt talat inte hur man tar bort känslor när man älskar någon.


Jag får fortsätta gråta och låta dom där stora varma tårarna rulla ner över ansiktet och hoppas kärleken bleknar med tiden.   

Av Mija - 30 januari 2017 12:08

Länge sedan jag skrev något här. Fram till i helgen har det flutit på ganska okej, med tanke på vad man går igenom. Men sedan dök en sak upp som gjorde mig ledsen och besviken. Något jag inte kunde hantera så bra. Blev drabbad av avgrunsdjup svartsjuka. När någon plötsligt dyker upp, som man vet betytt jättemycket för sin partner en gång i tiden, ja då blev jag jätteledsen och orolig. Har dom inte haft något med varandra på alla år dessförinnan, så varför just nu när det är som mest infekterat? Det sårar mig fruktansvärt mycket. Han kunde ha tänkt sig för. Jag tycker faktiskt att jag har rätt att reagera.

Och frågan är hur hon kunde hitta honom? Hans namn på fejan är inte direkt samma med det han heter på riktigt, om man säger så. Usch, jag mår dåligt. Kan inte hjälpa det.


Jag behöver prata med någon, men hur ska en vanlig lågavlönad stackare ha råd att punga ut med mellan 700-1200 kronor i veckan för samtalsterapi? Det går ju inte. Vad gör folk som mår dåligt i samma ekonomiska sits då, undrar jag? Är det dom som inte finner en annan utväg än att ta sitt liv? Hoppas inte det.


Jag har alltid varit själv-läkande i hela mitt liv. Har varit ganska duktig på det, om jag får skryta lite. Men den här separtaionen sätter för mycket djupa spår. Jag är så fruktansvärt ledsen i hjärtat, har aldrig drabbats så hårt av en sorg förutom när min pappa dog.



Av Mija - 11 november 2016 09:13

Det är himla intressant att studera folk i största allmänhet i denna stad.

Som bekant snöade det triljarde flingor snö över huvudstaden häromdagen. Folket blevo tagna på sängen, fastnade i trafiken och ingen kollektivtrafik fungerade särskilt bra. Då blev stockholmarna snälla, de pratade med varandra i trängseln på de få tåg som gick, de fanns godhjärtade personer som delade ut mat till dom som satt i timmar på allsköns övervintrade vägar och gator, man hjälpte varandra att putta på bilar, ambulanser och bussar. Fantastiska initiativ och glädjande på alla sätt och vis. Hurra, vi fann att vi hade våra hjärtan på rätta stället!


Dagen efter snöfallet kom istiden till Stockholms gator. Den där istiden som inbegriper hala upphöjda iskanor med stora vattenpölar här och där, som folket försökte hoppa över, och helst innan bilisterna kom farandes i hög hastighet som i normala fall betyder att vi gångtrafikanter blir ännu mer våta då det stänker från däcken. Nu blev Stockholm genast mycket surare, bokstavligt talat. Plötsligt började alla knuffas otrevligt, på det där bekanta viset, som visar vilka vi är egentligen. När det där snälla hjärtat gått och lagt sig igen. Här ska fan inte några glada miner visas! Nä, för sjutton, ge varandra otrevliga puffar, forsa fram på trottoarerna så att de du möter på den smala isremsan måste kasta sig upp på snöhögen bredvid bilen eller helst kasta dig in mot en husvägg med fara för nedfallande snö. Borta är all vänlighet i ett nafs. Man  skulle kunna tro att de som är mest otrevliga i dessa sammanhang anklagar sina medmänniskor för att det är DOM som ordnat snöfallet och den uteblivna snösvängen. Hur skulle det vara om folk äntligen tänkte LOGISKT för en gångs skull? Riktade sin ilska till rätt instans exempelvis?


Av Mija - 24 augusti 2016 12:23

Det som vi kallar Livet. Vad är det egentligen? Vissa har nog ett roligt liv, andra inte fullt lika skoj. Jag har inte fullt lika skoj, kan jag meddela. Genast drogo femton stycken sig bort från min blogg, ty jag kan ju smitta dem med negativ energi. Och DET mina vänner får icke ske. Nej, nej, man ska skratta och vara glad, och visa sina nymålade naglar för kung och fosterland. den som gnäller ska helst ha en stängd blogg, som man på sin höjd bara kan läsa själv som en liten trygg dagbok. Inte komma här och svärta ned glättig-Sverige med depp och knäpp på näsan. Usch och fy.

Men ser ni, det struntar jag i.


Min blogg kommer hädanefter att drypa av sorg, depp och allsköns (?) elände. Läs eller fräs. Bestäm själv. Jag måste få ur mig allt som samlats i skallen de senaste åren, som inte många vet om, som inte många orkar fråga om, som många faktiskt struntar i.


Orkar inte starta upp en ny blogg i ett annat namn. Den här har funnits i så många år, den får fortsätta vara min ventil.


Så får det bli.


Av Mija - 20 juni 2016 16:02

Alltså, vad händer i världen? Kan inte svenska morsor hålla klaffen och sköta sina egna ungar? Titta er omkring och gnäll på dom som faktiskt INTE sköter sina barn istället! Dessa mammor ser man överallt på gator och torg. Att Camilla väljer att inte amma är INTE livsfarligt. Jag fick mitt första barn 1992, jag började amma, men hade jättedålig mjölkproduktion. BB satte mig i deras ammningsrum som kokade av värme, där skulle jag placera brösten i en bröstpump. Blodet sprutade och blandades med mjölken. Jag höll på att svimma, då jag inte tål blod, min son vägrade såklart att dricka skiten. Men BB härdade ut minsann och tvingade mig. Jag hade så såriga bröst att jag knappt kunde röra mig. Jävla trams, säger jag bara! Väl hemma hyrde vi en bröstpump som till slut bara stod och tickade pengar. För vi bestämde att börja med tillägg istället. DET BÄSTA VI GJORT! Jag kunde få vila när pappan tog över flaskmatningen, vilket resulterade att jag blev betydligt mycket piggare och sonen KNÖT AN TILL SIN PAPPA. Dessutom tyckte jag att amningen var äcklig. Jo, ni läste rätt. ALLA tycker inte att det är mysigt att amma, vare sig ni tror det eller ej. Sonen mådde inte alls illa för att vi bestämt oss att ta till flaska! Inte så vitt vare sig vi eller BVC kunde upptäcka. Dessutom hade jag några år före gjort en bröstreduktion. 1997 fick jag ytterligare en son. Då kände jag mig kaxigare och försökte amma direkt. Han gnällde och gnällde. När barnmorskan från BVC kom hem sa hon att det bara var att sluta för han fick inte i sig tillräckligt ändå, just p g a operationen. Hon sa att hur mycket folk än vill tro att det går att amma helt efter en bröstförminskning, där de skär av bröstkanalerna, så går det inte. Nu fick även han tillägg med gott resultat. SÅ även mitt tredje barn. Jag blir bara så less och trött på att folk lägger sig i det dom inte har ett skit med att göra. Även om man som Läckberg eller jag väljer att skriva om det, så är det VÅRT beslut, inte någon rabiat morsa som ska ta fram sina pekpinnar och skrika. Skrik på de som går och babblar i mobilen istället för att ha ögonkontakt med sina barn. Skrik på de som låter sina små ungar gråta förtvivlat på väg hem från förskolan och är så hungriga, men inte får en ynka banan att stå sig på till middagen. Gnäll på de som fortfarande röker i barns närvaro, eller de som sitter halva dagarna på ett fik med sina ungar. Hur givande är det för barnen? Bara för att ta ett exempel då... Men för den skull sitter inte jag och gapar och är kissnödig på forum eller bloggar. Camilla Läckberg har ju för sjutton ytterligare tre ungar som verkar vara helt friska och normala. Tack för mig! Och GLAD SOMMAR!

Av Mija - 24 juni 2015 11:26

Att väldigt många i det här samhället lever efter devisen att någon annan städar, fixar kaffet, slänger det man tappade på golvet/marken eller tar bort andras skit-lackering på offentliga toaletter har man ju fattat!


Att det finns så mycket människor som faktiskt tycker att man bara kan lämna saker vind för våg och tar för givet att andra ändå kommer att städa upp efter en..!? Jag tycker det är för jävligt, rent ut sagt!


Om inte DU gillar att ta bort din egen avföring på offentliga/jobbtoaletten, varför i hela friden skulle någon annan tycka om det, kan man ju fråga sig?


Varför orkar folk knappt städa upp efter sig när de fikat/ätit på kaféer eller restauranger? Varför tycker vissa att dom som behöver ett bord ska rensa upp ert lämnade haveri av smulor, saft och matrester? Det hör väl till vett och sunt förnuft att man städar och tar bort efter sig själv? För mig är detta beteende helt obegripligt.


Jag blir även mycket fascinerad när det står/ligger tomma förpackningar efter t ex kakor, bröd eller vad det nu kan vara, på ens arbetsplats. Jaha, du tog sista kakan ur påsen, men påsen ska alltså ligga kvar? Under hyllan där den numera tomma påsen/förpackningen ligger finns en papperskorg. En papperskorg är ett kärl där man slänger förbrukade saker och tomma förpackningar. Man tar alltså den tomma förpackningen/påsen med sina fingrar som sitter fast på din hand och slänger i papperskorgen. HÄPP!


Till toaletterbestyren finns det toapapper att torka sin röv med, det finns även en toalettborste som man kan städa toalettstolen med om man skitit illa, det finns tvål ATT TVÄTTA SINA HÄNDER med, och kanske t o m handsprit.

Att män ofta inte bemödar sig att tvätta sina händer när de kissat vet man ju. Vi är ju inte dummare än att vi uppfattar att vattnet INTE skruvas på när det kissats klart... Summa summarum; män håller i sin  pillevipp när de pinkar och sedan låser de upp dörrvredet och tar i handtaget för att öppna dörren. JAG har då ingen lust att få din ballefjongvätska på mina händer när jag nästa gång ska öppna dörren. Det ska du ha väldigt klart för dig! Sedan kan du ju sitta där och peta dig i skägget med dina snuskiga otvättade händer, eller klia dig i ögonen eller kanske smeka din käresta på kinden. BLÄ!



Presentation

Här, där jag skriver vad jag vill.

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Juli 2018
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se