Senaste inläggen

Av Mija - 15 december 2016 11:31

Jag har lyckan att ha världens bästa kollega! En sån som man skulle vilja ha som bästa kompis dygnet runt. Vi har alltid så himla roligt, både på mailen och när vi ses i jobbsammanhang. Vi sitter på olika platser i innerstan, så vi ses inte alltför ofta. Idag var hon dock in en sväng på mitt jobb och vi satt och pratade en lång stund. Vi har en gemensam nämnare som gör det extra skönt att kunna ventilera sig med henne. Hon gav mig så mycket inputs idag, så jag växte flera centimeter! Så himla bra är hon!


Vi kan skratta så vi kiknar och det är så befriande!


Tänk vilken tur man har ibland!   

ANNONS
Av Mija - 12 december 2016 15:17

Hela kroppen är slut. Det gör ont i varenda fiber, led och muskel(?). Jag är förvirrad, kan inte tänka klart, agerar helt irrationellt, folk stirrar på mig förundrat, jag svamlar massa skit, känner mig korkad. Skäms.


Samtidigt, varför ska jag skämmas?


Jag ser så många hinder i den här separationen, så många måsten, så mycket energi som måste uppbådas för att orka samla kraft att bära, släpa och städa.


Jag ville inte hamna i den här situationen när jag var över 50 år.



ANNONS
Av Mija - 3 december 2016 18:05

  Ja, vad händer i det Arnoldska huset? Just nu är jag mer velig än någonsin förr. Jag känner mig så trött också, det är som att ta sig uppför världens högsta berg utan syrgas att ens tänka flyttcirkus. Jag orkar inte värdera lägenheten, orkar inte måla och fixa och stajla och ställa ut trehundra citroner i en skål (vem fan äter 30 citroner någonsin?) Har ni varit hemma hos nån med 30 citroner i en skål och så har värdinnan sagt ; Varsågod, ta dig en citron!   

Jag pallar inte att slänga, sortera och packa. Fy bubblan, jag är helt utmattad redan nu i min rygg p g a stressen jag har i kroppen. Känns som en elefant sitter på mig överallt där jag går.


Samtidigt skulle det vara riktigt kul att få flytta in i något annat, en nystart helt enkelt.


Ja, herregud, den dagen den sorgen...


Sedan har vi sonen som har sina problem, dom gör att jag är totalt dränerad. Skulle vilja ringa kompisar, men tycker att ett samtal är jättejobbigt. Jag kan tänka mig ett fem-minuterssamtal, absolut inte längre, gillar inte telefoner nämligen. Träffa folk vore roligt däremot. Men då är jag rädd att jag kommer att prata sönder dom stackarna. För jag BEHÖVER prata. Faktiskt.   


Tycker lite synd om mig själv. För jag gillar inte den Mija jag är just nu.

Av Mija - 21 november 2016 12:12

I förra veckan offentliggjorde jag på fejjan att jag inte längre är i ett förhållande. Tyckte att det var dags. Varför ska jag gå omkring och låtsas att vi bor ihop som "vanligt" folk?


Responsen blev jättefin bland de som valde att skriva något stöttande. Och för mitt ego var det ett lyft, för då kände jag mig inte så ensam i min sorg plötsligt. Men kan berätta att sorgen och ledsamheten sköljer över mig ändå, men ojämna mellanrum. Är ganska "chockad" (detta missbrukande ord) hur tårarna bara väller upp och det handlar inte om fjös, utan här rullar STORA tårar nerför kinderna. Trodde inte jag kunde ha så mycket tårar.


I lördags kväll hade vi ett tjafs. Mycket anklagelser och missförstånd, men samtidigt några klargöranden. Sonen blev mycket upprörd å mina vägnar och sprang emot sin pappa och sa "Nu slutar du! Ser du inte hur dåligt hon mår!" Jag blev på riktigt helt tagen på sängen när han sa så. Det kändes skönt, men samtidigt sorgligt att han skulle behöva ta på sig medlarrollen och dessutom höra vårt tjafsande.


I söndags åkte vi ut till torpet alla tre, jag behövde ta hem alla sängkläder för tvättning. När jag kom upp till lillstugan, som "sambon" öppnat, så blev det nästan för mycket för mig. Där inne stod jättemånga kartonger och annat från vindskontoret hemma, som han kört ut. Jag visste om att han kört ut saker, men att det var så mycket? Det känns som han gjort det i vrede, panik, bara bort från mig (oss) så fort han kan. Det knyter sig i magen på mig. Fy fan, vad vidrigt det känns. Tycker han hanterat detta skitdåligt och taskigt framförallt. Och jag som larvat mig, gråtit, skrivit töntiga sms och mail. Nä, fan Mija, nu får du kamma till dig och minnas känslan när du berättade på fejan att förhållandet var över. Han har visserligen valt bort mig, men jag ska inte låta detta knäcka mig.


Ta tillbaka mitt liv och LEV!



Av Mija - 15 november 2016 11:10

Vad ska jag göra av alla min känslor? Dom är överallt! Är så nykär att jag smäller av snart! Det är olidligt att gå och ha de här fjärilarna i magen när jag tänker på min sambo. Det gör ont av smärtsam insikt att jag inte får krama honom, älska honom. Men jag kan inte sudda ut kärleken till honom. Hur är detta ens möjligt att det händer?



Av Mija - 11 november 2016 10:42

Något som alltid fascinerat mig är brist på respekt för sina kollegor.


Att man struntar i att diska sin egen disk, utan bara helt fräckt ställer ner sina smutsiga koppar, bestick och tallrikar i diskhon och går därifrån. Eller att man spiller kaffe eller mjölk på bänkarna i köksregionerna och konsekvent vägrar att använda sig av den där färgglada fyrkanten som ofta ligger/hänger i anslutning av ett kök. Även kallad WETTEXTRASA. Med denna tar man upp sitt spill, sköljer sedan av den under rinnande vatten och vrider ur och hänger upp på sin plats igen.

Eller dom som smular ner överallt, på diskbänkar och bordsytor i gemensamma utrymmen. VARFÖR är det så svårt att dra ned smulorna i andra handen, leta upp en papperskorg och släppa ned det där?


När ni är hemma, hur gör ni då? Ringer på hos grannen och frågar om den kan städa upp efter er?



Av Mija - 11 november 2016 09:13

Det är himla intressant att studera folk i största allmänhet i denna stad.

Som bekant snöade det triljarde flingor snö över huvudstaden häromdagen. Folket blevo tagna på sängen, fastnade i trafiken och ingen kollektivtrafik fungerade särskilt bra. Då blev stockholmarna snälla, de pratade med varandra i trängseln på de få tåg som gick, de fanns godhjärtade personer som delade ut mat till dom som satt i timmar på allsköns övervintrade vägar och gator, man hjälpte varandra att putta på bilar, ambulanser och bussar. Fantastiska initiativ och glädjande på alla sätt och vis. Hurra, vi fann att vi hade våra hjärtan på rätta stället!


Dagen efter snöfallet kom istiden till Stockholms gator. Den där istiden som inbegriper hala upphöjda iskanor med stora vattenpölar här och där, som folket försökte hoppa över, och helst innan bilisterna kom farandes i hög hastighet som i normala fall betyder att vi gångtrafikanter blir ännu mer våta då det stänker från däcken. Nu blev Stockholm genast mycket surare, bokstavligt talat. Plötsligt började alla knuffas otrevligt, på det där bekanta viset, som visar vilka vi är egentligen. När det där snälla hjärtat gått och lagt sig igen. Här ska fan inte några glada miner visas! Nä, för sjutton, ge varandra otrevliga puffar, forsa fram på trottoarerna så att de du möter på den smala isremsan måste kasta sig upp på snöhögen bredvid bilen eller helst kasta dig in mot en husvägg med fara för nedfallande snö. Borta är all vänlighet i ett nafs. Man  skulle kunna tro att de som är mest otrevliga i dessa sammanhang anklagar sina medmänniskor för att det är DOM som ordnat snöfallet och den uteblivna snösvängen. Hur skulle det vara om folk äntligen tänkte LOGISKT för en gångs skull? Riktade sin ilska till rätt instans exempelvis?


SL

Av Mija - 11 november 2016 08:36

Har dom helt slut på personal och sand i vintertid?

Presentation

Här, där jag skriver vad jag vill.

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2019
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se