Senaste inläggen

Av Mija - 11 november 2016 10:42

Något som alltid fascinerat mig är brist på respekt för sina kollegor.


Att man struntar i att diska sin egen disk, utan bara helt fräckt ställer ner sina smutsiga koppar, bestick och tallrikar i diskhon och går därifrån. Eller att man spiller kaffe eller mjölk på bänkarna i köksregionerna och konsekvent vägrar att använda sig av den där färgglada fyrkanten som ofta ligger/hänger i anslutning av ett kök. Även kallad WETTEXTRASA. Med denna tar man upp sitt spill, sköljer sedan av den under rinnande vatten och vrider ur och hänger upp på sin plats igen.

Eller dom som smular ner överallt, på diskbänkar och bordsytor i gemensamma utrymmen. VARFÖR är det så svårt att dra ned smulorna i andra handen, leta upp en papperskorg och släppa ned det där?


När ni är hemma, hur gör ni då? Ringer på hos grannen och frågar om den kan städa upp efter er?



ANNONS
Av Mija - 11 november 2016 09:13

Det är himla intressant att studera folk i största allmänhet i denna stad.

Som bekant snöade det triljarde flingor snö över huvudstaden häromdagen. Folket blevo tagna på sängen, fastnade i trafiken och ingen kollektivtrafik fungerade särskilt bra. Då blev stockholmarna snälla, de pratade med varandra i trängseln på de få tåg som gick, de fanns godhjärtade personer som delade ut mat till dom som satt i timmar på allsköns övervintrade vägar och gator, man hjälpte varandra att putta på bilar, ambulanser och bussar. Fantastiska initiativ och glädjande på alla sätt och vis. Hurra, vi fann att vi hade våra hjärtan på rätta stället!


Dagen efter snöfallet kom istiden till Stockholms gator. Den där istiden som inbegriper hala upphöjda iskanor med stora vattenpölar här och där, som folket försökte hoppa över, och helst innan bilisterna kom farandes i hög hastighet som i normala fall betyder att vi gångtrafikanter blir ännu mer våta då det stänker från däcken. Nu blev Stockholm genast mycket surare, bokstavligt talat. Plötsligt började alla knuffas otrevligt, på det där bekanta viset, som visar vilka vi är egentligen. När det där snälla hjärtat gått och lagt sig igen. Här ska fan inte några glada miner visas! Nä, för sjutton, ge varandra otrevliga puffar, forsa fram på trottoarerna så att de du möter på den smala isremsan måste kasta sig upp på snöhögen bredvid bilen eller helst kasta dig in mot en husvägg med fara för nedfallande snö. Borta är all vänlighet i ett nafs. Man  skulle kunna tro att de som är mest otrevliga i dessa sammanhang anklagar sina medmänniskor för att det är DOM som ordnat snöfallet och den uteblivna snösvängen. Hur skulle det vara om folk äntligen tänkte LOGISKT för en gångs skull? Riktade sin ilska till rätt instans exempelvis?


ANNONS

SL

Av Mija - 11 november 2016 08:36

Har dom helt slut på personal och sand i vintertid?

Av Mija - 9 november 2016 13:41

Men jag kan inte minnas att han velat laga det.

Av Mija - 7 november 2016 12:47

Idag ramlade fler insikter över mig. Jag har inte reflekterat över hur mycket min sambo faktiskt gjort för oss alla. Det gör ont i hjärtat när jag förstår hur han måste ha mått. Jag har varit jätteduktig på att framhäva mig själv och hur oerhört mycket jag ALLTID gjort hemma. Städning, tvätta fönster plocka och vika osv osv... Jaha? Men han då? Handlat och släpat, lagat maten, också städat, tagit hand om äckliga avlopp (själv kräks jag av hårstrån och skit), kört oss hit och dit, ställt upp ekonomiskt både för mig och hans bonusungar genom alla år...

Insåg för en stund sedan, då jag skrev ett mail till honom, att mitt gnäll bestått i att jag haft ganska ont i min kropp jämt, och att det bidragit till att jag inbillat mig att jag gjort så mycket mer. Smärtan har ökat när jag städat, vilket min hjärna velat omvända till att jag utkämpat heroiska städdagar... *suck*


Varför har jag insett detta i elfte timmen, när allt är försent?


Han har klargjort att han vill ha friheten och ensamheten de veckor han inte har barnet då vi flyttat isär.


Och just nu vill jag ha mer närhet än någonsin.


Den dagen vi går ut från vår gemensamma bostad, när den är tömd, det kommer att smärta mig.

Det blir som  i serien "Vänner" när de lägger ifrån sig sina dörrnycklar på bänken och går ut genom dörren i det sista avsnittet. Ett avsnitt jag har jättesvårt att se.


Och då är det just en serie.

Här blir det verklighet.


Sorg!



Av Mija - 5 november 2016 22:20

Ibland önskar man att någon frågar hur man mår just nu. Min ena kusin gjorde det ikväll, vilket jag uppskattade mycket! Sen är det tyst. Man är en nobody. 

Av Mija - 4 november 2016 12:03

Jag hinner inte med. Mina känslor är upp och ner. Sambon smattrar på om mäklare, packar soppåsar och kartonger för glatta livet och kör ut till landet för att göra plats här hemma och på vinden.


Jag som knappt hunnit landa i allt ska tydligen sitta "tacksam" för att det sker i denna hiskeliga fart. Åtminstone är det så JAG upplever det. Ena dagen gråt, andra dagen ilska. Jag vill kramas, jag vill slåss.


Det provocerar mig att han vill bort från mig så fort som möjligt. Det betyder ju att han inte vill ha med mig att göra. Att vi två verkligen är historia nu. Jag har också tänkt separation många gånger när vi haft våra skitperioder, det ska jag inte sticka under stol med. Men nu hann han uttala orden före mig och då blev det inte kul. Aldrig kul att vara den som blir "bortkastad"


Bara några veckor innan bomben briserade så hade jag börjat bli nykär, i mitt tycke hade vi det "bra", och därför mådde jag också bra. Gissa vilken överraskning när han då berättar att han vill skiljas..!  Då kan man hålla sig för skratt vill jag lova.


Jag har ont i kroppen, det hugger i hjärtat, gråten gör ont, ögonen spränger, axlarna är så uppdragna och stela att det inte är klokt, ryggen utmattad, orkar knappt gå upprätt längre. Slängde iväg ett mess till brorsan igår och frågade om jag får låna hans badkar i helgen, måste få värme och avkoppling.


Uppskatta varandra innan det är försent! Eller så bryt upp i tid innan ni hunnit samla på er ett helt liv. Det är inte kul att skiljas i mogen ålder och särskilt om man hade en dröm att åldras ihop.


För det kommer inte vi att göra längre.



Av Mija - 3 november 2016 14:39

Att längta är att dö en smula.  

Presentation

Här, där jag skriver vad jag vill.

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4 5
6
7 8
9
10
11
12
13
14
15 16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Maj 2018
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Vad sa du?


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se